Berättarteknik: Gestaltning av miljö och karaktärer

Berättarteknik, del 2: Gestaltning av miljö och karaktärer

I ett tidigare blogginlägg om berättarteknik tog jag upp dramaturgin – hur du kan bygga berättelsen och vad du kan tänka på när du börjar skriva din berättelse. Med hjälp av dramaturgin skapar du en spännande story, men för att verkligen fånga läsaren behöver du levande karaktärer och miljöer. Och det tänkte jag att vi skulle titta på nu.

När du bygger upp scenerna målar du med hjälp av miljöskildringar och med hjälp av dina karaktärer – det är det som ger scenerna liv. Om vi inte kan se miljön och karaktärerna framför oss är det svårt för oss att leva oss in i det som händer.

Stephen King menar att författaren har en telepatisk förmåga som plockar upp karaktärernas tankar. En dramatiker sa en gång att karaktärerna är de instrument författaren använder för att få fram sitt budskap – genom deras repliker och handlingar förs berättelsen framåt och konflikten tydliggörs. För att berättelsen ska bli levande bör karaktärerna påverkas av det som händer och kunna påverka det som händer. De måste utvecklas i samma takt som berättelsen. Växa. Lära sig. Eller gå under.

Miljö

Jag själv är hopplös när det gäller miljö. När jag läser en bok vill jag för det mesta bara bläddra förbi, vilket i och för sig kan bero på att vissa miljöbeskrivningar är så tråkigt skrivna. Tänk på att en miljöbeskrivning sällan behöver vara särskilt lång för att fungera. Istället för att vara detaljrik och målande kan du hitta några få specifika och talande detaljer. Udda detaljer kan vara väldigt effektiva för att skapa närvaro.

Jag har ett extremt tråkigt exempel när det gäller levande miljöbeskrivningar: Om det står ”Andreas satt på trappan. På varje trappsteg fanns blomkrukor i diverse färger” är blommorna bara pynt, men om det står ”Andreas vilade benet mot en av alla blomkrukor som …”, blir blommorna en del av Andreas miljö och förstärker därmed en del av läsupplevelsen. På samma sätt kan du låta miljön spegla eller kontrastera karaktärernas humör. Jenny är så glad att hon springer fram på de blöta gatorna, inte ens de regntunga grå molnen kan påverka hennes humör.

Eftersom vi alla bär på en massa fördomar kan miljön även hjälpa oss få en bild av karaktären. En lägenhet med en massa böcker ger oss en bild av hur personen är utan att man behöver skriva ”Liselott hade alltid gillat att läsa”.

Karaktärer

Karaktärerna i en bok får liv genom hur de agerar, alltså genom sina val och hur de beter sig mot andra, men också genom sitt sätt att tala, hur de rör sig, klär sig och – om de har eget perspektiv – genom sina tankar.

Karaktärernas motiv, och hur starka dessa är, är det som avgör hur mycket vi identifierar oss med dem. Vi måste tycka karaktärerna är intressanta och trovärdiga, och vi måste bry oss om vad som händer dem. Heja på dem. Människor som står inför svårigheter och utmaningar blir ofta spännande, inte minst tvingas de visa vilka de är. Men ibland blir karaktärerna, hur mycket man än kämpar, bara ord på papper och berör inte läsaren. Vad kan det bero på?

En anledning kan vara att det är en ”logisk” handling att läsa. Om texten i sig är redovisande blir det logik i kubik. ”Karin var jätteglad” talar till den logiska delen av vår hjärna och vi blir inte berörda. Konkreta detaljer som väcker minnen av egna upplevelser gör att läsaren känner med karaktärerna och hjälper till med tolkningen av känslan. I det här fallet kan en beskrivning av Karins leende räcka.

På samma sätt blir det redovisande när författaren har dragit en slutsats om vilka karaktärerna är och berättar det för oss. ”Anna och Jaana var väldigt omtänksamma och omtyckta.” Då kan det nästan kännas som om författaren skriver oss på näsan, vi vill själva kunna dra slutsatsen att de är omtänksamma och omtyckta, exempelvis genom hur andra behandlar Anna och Jaana.

Man brukar säga att man kan få fram karaktärers känslor genom hur de pratar, rör sig, lyfter en kaffekopp. Har du själv tänkt på andra sätt att få fram känslor?

Det bankade på fönstret och Peter blev jätterädd.

Det bankade på fönstret och Peter hoppade till. Han första tanke var: Jag är helt ensam.

När Steve lämnade Alicia blev hon jätteledsen.

När Alicia hörde dörren slå igen bakom Steve visste hon att det var sista gången hon såg honom. Tidningen förblev orörd framför henne. Men hon grät inte, han hade redan fått alltför många av hennes tårar.

Karaktärerna blir levande för oss när de förändras under berättelsens gång, men samtidigt får du inte skriva förändringen på näsan. Om någon har fått städmani på grund av en skilsmässa kanske man inte ska skriva ”han hade börjat städa överallt, hela tiden”, utan låta oss se förändringen genom en annan karaktärs ögon: ”Det luktade såpa i hela huset. Matilda stannade till på tröskeln in till köket. Vad hade hänt med tallrikarna som brukade stå travade på diskbänken?”

Läsaren behöver tidigt få en förståelse för hur en viss person är, så att man har hjälp av denna förståelse när man läser resten av berättelsen. Om du beskriver en vit kränkt man kan du i ett inledande stycke låta läsaren komma in i hans läskiga hjärna: ”Ännu en artikel om de apatiska invandrarungarna. Fattade ingen att de bara spelade? Att det satt någon och lärde dem exakt hur de skulle bete sig.”

Utseende och gester

Vissa författare har väldigt detaljerade beskrivningar av karaktärernas utseenden, men vi som läsare ska ju få en känsla för vilka personerna i boken är – vi ska inte kunna lämna ett signalement till polisen. (”Mannen var cirka en och nittio lång, bredaxlad som en atlet, med snaggat råttfärgat hår.”) För att berätta för läsaren att exempelvis Adam är väldigt lång behöver du inte skriva ut det. Det räcker med att Adam hukar lätt när han går in genom dörren.

Att skriva facklitteratur: Skriva om verkligheten Gestaltning av karaktärer

Hur personer för sig, vilka kläder de har, hur de kör en bil, kan säga mycket om vilka de är och deras bakgrund. Det blir som mest spännande om du med hjälp av utseende och replik visar en konflikt hos karaktären. Han är välklädd, allt är i ordning, men hans tankar är en enda röra. Hon säger att hon hatar allt och alla, spottar på chefen, men hon rusar ut framför en bil för att rädda en igelkott. Han säger att allt är lugnt, det gör inget att du är otrogen, inte alls, kära nån, alla kan väl känna lust ibland, men samtidigt drar han i örsnibben så det knakar.

Karaktärerna växer och blir levande när ord och handling inte riktigt stämmer överens.

Dialog

Hur karaktärerna pratar säger något om vilka de är, deras bakgrund. Här kan man få fram mycket om karaktärerna utan att behöva skriva ”Thomas var väldigt välutbildad”.

Olika hälsningsfraser med olika avsändare:

”Hej. Trevligt att träffas. Allt väl?”
”Hej! Vad kul att ses!”
”Ja, hej, längesen, verkligen, men jag måste nog skynda iväg nu, men hoppas allt är bra, verkligen.”
”Var hälsad. Jag önskar dig ett långt och rikt liv.”

Du kan låta en karaktär säga något samtidigt som kroppsspråket säger något helt annat och på så sätt skapa dynamik i scenen. (Se ovan, under rubriken Utseende och gester.)

I sin bok Att skriva tar Stephen King upp dialogattribut och kommer med denna formulering som är värd att lägga på minnet: ”Medan det är mänskligt att ta till adverb, är det gudomligt att skriva han sa eller hon sa.” Behöver vi verkligen veta hur något sägs?

”Du är så dum”, sa hon frankt.

Ställer sig ”frankt” i vägen? Har det gått fram ändå? Förstår alla vad ”frankt” är eller behöver hjärnan fundera över det? Gör författarens vilja att använda ett beskrivande ord att läsaren inte alls förstår? Alla kanske inte får en viss känsloupplevelse av ordet ”frankt” och då är ordet onödigt. Kan man få fram innebörden av ”frankt” på ett annat sätt?

”Du är så dum”, sa hon. Moster Maj menade alltid att ärlighet varade längst, men John tyckte att hon kunde hålla vissa saker för sig själv.

Kan man ha en lång replik utan ”sa hon med …” och ändå förstå hur känslorna ser ut hos den som talar? Kan man få fram hur den som pratar är enbart genom repliker? Behöver man se mottagarens repliker vid exempelvis en telefonkonversation?

”Visst, vi var alla där. Ja, Peter och Alice också. Nej, gud nej, hon var full som vanligt. Ja, precis, finns ingen botten i henne. Men det var så hemskt med George, han har åldrats något fruktansvärt. Han som var så snygg en gång. Det är väl frun hans, hon har ju alltid legat med alla och hållit på. Men det är väl därför hon har fått livmoderscancer. Ja, har du inte hört det? Tillbringar man så mycket tid på rygg får man till slut det man förtjänar. Nej, nu ringer det på andra linjen. Hejhej.”

Ovanstående monolog kanske inte skulle fungera i en roman, men det kan vara ett roligt experiment som du framför allt kan använda när du lär känna dina karaktärers olika röster.

Tankar

Karaktärernas tankar redovisar inte bara information, utan kan även skapa stämning, utveckla temat, visa vad som driver karaktären. Man behöver inte skriva ”tänkte Thomas”, utan kan använda sig av en indirekt stil där man förstår att det är deras tankar utan att det skrivs rätt ut. (I sin bok How Fiction Works kallar James Wood det för ”free indirect style”.)

Magdalena öppnade kylskåpet. Petter hade glömt köpa mjölk igen, trots att det satt en stor lapp med ”Köp mjölk!” på kylskåpsdörren. Att han aldrig kunde lära sig. När blev han så här hopplös? Hur hade hon missat det?

Det kan bli extra dynamiskt om du får fram en konflikt mellan hur något sägs och vad som sägs:

Det bästa jag visste var eftermiddagarna hos Belle. Hon hade alltid något roligt på gång. Jag minns den där eftermiddagen när hon lärde mig kyssas, när jag tog mitt första halsbloss, och den där gången när vi kastade sten på gubben Håkanssons gläfsande byracka. Hennes leende när hon kastade stenen som till slut fick tyst på hunden. Hon var så vacker just då. Och hon var bara min.

Ovanstående exempel visar hur du kan använda perspektivet till att inte bara berätta för läsaren vad som händer utan även ge läsaren ytterligare inblick i karaktärernas känsloliv och kanske passa på att lura läsaren lite. Nästa gång ska vi se hur du kan använda de olika perspektiven när du skriver och hur de kan hjälpa dig att förstärka din berättelse.

Vill du veta mer om berättarteknik? Läs de andra två delarna i serien!
Berättarteknik, del 1: Dramaturgi
Berättarteknik, del 3: Tempus och perspektiv

 

John Häggblom

John Häggblom

Redaktör och manusutvecklare på Bokförlaget Forum. En riktig hejare på berättarteknik!