John Häggblom, redaktör och manusutvecklare på Bokförlaget Forum

Berättarteknik, del 3: Tempus och perspektiv

När du börjar skriva måste du göra ett aktivt val: Vem berättar? För vem? På vilket sätt? Hur mycket distans har berättaren till det som sker/har skett? Finns det några begränsningar för det som berättaren vet?

Du kan använda både tempus och perspektiv för att påverka hur läsaren upplever berättelsen. När du vill skapa mycket närvaro kan du jobba med nutid och genom att läsaren får se ett visst händelseförlopp enbart genom en viss karaktärs ögon kan du se till att dölja information för läsaren.

Tempus

Man brukar säga att när man läser en roman får man läsa om något som redan har hänt, även om det utspelas här och nu. Jag tar ju upp boken, den innehåller si och så många färdigskrivna sidor, alltså inser jag rent logiskt att det är något som redan har hänt eftersom slutet redan är skrivet. Det kan vara en av anledningarna till att berättelser i dåtid (imperfekt, preteritum) är de allra vanligaste. En roman i dåtid underlättar även när du vill förmedla slutsatser som karaktärerna har dragit. I berättelsens början kan läsaren ana att karaktären hen ska följa kommer att utvecklas.

”Lotten skulle senare tänka tillbaka på denna händelse och inse att det nog var bra det som skedde.”

Nutid används ofta för att skapa nerv och närvaro, men om du vill berätta om tidigare erfarenheter blir du ofta tvungen att använda längre flashbacks som riskerar att få läsaren att tappa den där närvarokänslan som du vill få fram genom att just använda nutid. Och en författare som är bra på att skapa närvaro kan lyckas med det även i dåtid.

Titta på din synopsis, gå igenom karaktärerna och deras utveckling, fundera på vad du vill säga och på vilket sätt bokens tempus kan förstärka allt detta. Vill du ha mer närvaro? Vill du helst undvika flashbacks? Är drivet det viktigaste? Dessa tankar kan hjälpa dig välja det tempus som bäst passar din bok.

Perspektiv

Det finns lika många perspektiv som det finns författare, höll jag på att säga. Men du har tredje person med en allvetande berättare som vet allt om allt och alla och du har tredje person när vi ser utifrån en viss persons ögon och bara vet det som den vet. Du har första person som också kan vara både allvetande och endast veta det som hen själv upplever. Du kan ha en första person som berättar till ett fiktivt ”du” (en karaktär i romanen) eller ”ni” (kanske en grupp som förhör huvudpersonen). Berättaren kan tilltala en allmän läsare eller tala direkt till läsaren och dra in denne.

Det vanligaste (idag) är nog tredje person, där karaktären som läsaren får följa inte talar direkt till läsaren och där läsaren enbart får se det som den personen ser.

”Anna vaknade på måndagsmorgon av att nån ryckte i hennes ögonfransar. Hon flög upp och knuffade ner den lille vätten som satt på hennes huvudkudde.”

Berättarteknik: Perspektiv

Den allvetande berättaren har ofta författarens ”röst” och därmed författarens eget språk (om inte den allvetande berättaren i sig är en karaktär, till exempel om ett kriminalfall berättas av en fiktiv journalist som i efterhand har intervjuat alla inblandade och vet hur de har tänkt och agerat).

Men ju mer läsaren får närma sig en person, ju tydligare det är att vi ser allt genom en viss persons ögon, desto mer kan du låta språket färgas av den personen. Det du bör tänka på då är återigen det där att vi alltid har en viss distans när vi läser en text och att du måste använda olika verktyg för att dra in läsaren i texten. Därför kan det vara bra att undvika olika formuleringar som förstärker distansen (om det inte är distans du vill åt, så klart!).

Om Åsa går gatan fram och det står utskrivet att hon ser två män som slåss, så ligger orden om hennes blick i vägen. (”Åsa såg två män som slogs framför henne.”) Men om det är tydligt att vi ser allt utifrån Åsas perspektiv behöver vi inte läsa att hon ser männen slåss, det räcker med att vi läser att det sker framför henne.

”De knuffades och skrek. Den större mannen knuffade till den lille ettrige som snubblade bakåt. Åsa svor till när hon tvingades hoppa rakt ner i vattenpölen.”

En skicklig författare kan skapa lika mycket intimitet med en karaktär som vi läser om i tredje person som en karaktär vi läser om i första person. Framför allt om du använder den indirekta stilen som jag tog upp i inlägget om miljö och karaktärer (och som meningen med Åsa är ett exempel på). Det balla är när man får fram sanningen mellan orden. Som när en karaktär tänker på sig själv som ful men att läsaren märker på hur folk pratar med henne och behandlar henne att hon nog är väldigt vacker. Det svåra här är också att inte låta ens egna intentioner med karaktären färga av sig för mycket.

Om du vill att karaktären, genom vars perspektiv läsaren upplever allt, ska vara ambitiös och godhjärtad, finns risken att du förstärker vissa drag för mycket så att karaktären känns äregirig och alldeles för kär i sig själv, eller överdrivet god.

”Med ett ömt hjärta såg den goda och vänliga Sofia på de stackars fattiga personer hon passerade på gatan.”

Som författare får du se till att du har tillräckligt mycket perspektiv (hehe) till karaktären så att läsarens upplevelse av denne är den du själv eftersträvar.

En berättelse kan få extra spänning om berättaren ljuger för läsaren. Den allvetande journalisten i mitt exempel ovan kanske har en agenda – hon anser att mördaren i kriminalfallet hon berättar om är oskyldig och vinklar på så sätt sanningen. Vi kan få se allt genom ett barns ögon (antingen genom första eller tredje person) och barnet ser inte och förstår inte allt som händer. Ett jag kan berätta något för ett fiktivt du, kanske en älskare som hen inte vågar berätta allt för.

”Det var han som kysste mig. Jag sköt honom ifrån mig på en gång, kände mig närmast äcklad.”

Jag försöker alltid renodla perspektiven. Det vill säga om det är Kerstins perspektiv kan vi bara se och veta det som Kerstin ser och vet. Jag tycker att det är det mest effektiva när man berättar eftersom man kan dölja saker för läsaren utan att det känns konstlat – vi vet helt enkelt bara det som karaktärerna vet.

Har du valt en persons perspektiv bör du hålla dig till det och inte blanda in en allvetande berättare. Jag tycker också att det är mest effektivt om man byter perspektiv först efter en blankrad. Men exempelvis Stephen King kan i vissa böcker på en och samma sida gå från en allvetande berättare, till mannens perspektiv, vidare till kvinnans perspektiv, och sedan till en allvetande berättare som pratar direkt till läsaren – och det funkar! Han jobbar med mjuka övergångar som gör att det känns naturligt och inte hoppigt.

Om du vill använda den tekniken bör du titta väldigt noga på övergångarna och finslipa dem. Framför allt bör du vara väldigt trygg i ditt skrivande, så att perspektivbytena inte sker bara för att du inte har koll på perspektiven. Då är det bättre att renodla så att du i en scen håller dig till ett och samma perspektiv.

Men till syvende och sist är det din berättelse och du som bestämmer hur den ska berättas. Lycka till!

Vill du veta mer om berättarteknik? Läs de två tidigare inläggen i serien!
Berättarteknik, del 1: Dramaturgi
Berättarteknik, del 2: Gestaltning av miljö och karaktärer


John Häggblom är redaktör och manusutvecklare på Bokförlaget Forum

John Häggblom

John Häggblom

Redaktör och manusutvecklare på Bokförlaget Forum. En riktig hejare på berättarteknik!

1 kommentar

Comments are closed.