sannu mariama jobe

Intervju med Mariama Jobe: ”Min bok är en blänkande stjärna för minoriteter i Sverige att spegla sig i”

Mariama Jobe skriver för att stärka läsaren. Hon beskriver själv att hon vill ”skapa en brunn så djup av inspiration att de som passerar i öknen kan släcka törsten”.

Hon har vunnit poesitävlingen Ortens Poesi, framfört sin poesi på Dramatens spoken word-scen och nu har hon precis självpublicerat sin första diktsamling. Och den första i sitt slag med avsiktliga stavfel.

Genom självpublicering kan alla i samhället göra sin röst hörd – utan att behöva arbeta om eller bli censurerad. Därför har vi även valt att spara eventuella stavfel i Mariamas svar i denna blogg.


Berätta lite om dig själv!

Ifall man skulle följa ett träds rötter så går mina igenom Atlanten och in till en kust, en flod, ett litet men storartat land. Som heter Gambia. Jag är gambier.

Ifall någon sedan skulle dammat mig hjärta och frågat det vart det skapats skulle hon ha pekat mot skyn, över de sju himlar. Jag är muslim.

Ifall min spegelbild kunde tala skulle hon givit dig ett leende för jag är en stolt svart kvinna som har kommit att älska mig själv. Som inte längre gömmer sig för speglar.

Mina fyra sista siffror är 137, Jordbro.

Du har precis gett ut en egen diktsamling – hur skulle du beskriva den?

Det är mer än bara poesi. Jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att boken inte ska reduceras till en simpel diktsamling om rosor och kärlek.

Min bok är ett arv, det är en familjeklenod. Gambier döper mycket ofta sina barn efter någon i sina släkter, detta efter tradition och kärlek.

Min bok är en blänkande stjärna för minoriteter i Sverige att spegla sig i.

Min lilla syster heter Sannu, namnet har hon fått utav vår faster. Min faster gick bort några dagar efter att jag skrev klart denna bok nu i februari. Sannu betyder även guld på Mandinka. Och min bok är just detta, en guldtacka. Så tung att den inte kan stå på de flesta hyllorna men går att sitta i händerna på läsare som söker efter en skattkista. Min bok är en blänkande stjärna för minoriteter i Sverige att spegla sig i.

Jag valde att göra något ytterst sällsynt i förordet utav boken. Jag har nämligen listat över mer än 50 stycken organisationer, föreningar, förbund, företag och personer som inspirerar mig och gör en skillnad genom sitt arbete både på gräsrotsnivå men i det stora hela i Sverige och i världen. Alla de sjunkna skatter som vilar på botten av havet. Dessa har jag samlat på en strand för hela Sverige att bevittna.

Deras gemensamma nämnare är att de bär på en fackla som lyser upp den långa och mörka vintern i Sverige. Och de bär på tunga ryggsäckar som de ärvt från sina föräldrar, de som korsat hav för deras barns skull. Det är människor vars hudfärg ser ut som min. Svart och vacker. Jag talar om de beslöjade systrarna med universitets examen. Jag nämner den unga grabben från orten som alltid ras profileras i svensk media. Gymnasieeleverna som anordnar Sveriges största kulturevenemang står också med.

Att låna min röst till andra. Det är en poets och skribents största uppgift till mänskligheten.

För mig är något utav det absolut viktigaste att dela med sig av sina plattformar till andra. Att ge min pedestal till någon annan. Att dra undan draperierna när de ska ta scenen. Att ge dem min mikrofon, som jag länge hållit i. Att låna min röst till andra. Det är en poets och skribents största uppgift till mänskligheten.

sannu mariama jobe
Foto av John Artur och styling av MixedGrill

I beskrivningen till SANNU står att den är den första i sitt slag med avsiktliga stavfel – varför ville du ha med dem?

Det var ett mycket svårt val att ta. Jag har kämpat med stavfelen hela mitt liv. De är alltid mig i hälarna, hur mycket jag än springer, suddar, ändrar om på meningarna, tränar och försöker få det att se ut som jag är perfekt, som om mina texter är perfekta det vill säga. Men efter 22 år gör jag fortfarande de fel jag gjorde i ettan i grundskolan. Och någonstans bland skammen och frustrationen ställer man sig frågan, kan jag ens kalla mig själv författare?

Svaret är ja, mina texter är litteratur i dess sannaste form. De bär på historier värda att berättas och har kämpat för att komma dit de är idag. Vare sig de är svåra att läsa eller förstå så kvarstår det faktum att de oavsett sina stavfel borde stå på bibliotek, användas i skolan, på institutioner och inom kultursektorn.

Boken innehåller avsiktliga stavfel för att jag vill visa den unga skribenten eller läsaren att de inte måste vara som den gråa massan.

Eftersom jag led utav så svåra talsvårigheter gick det utöver min skrivförmåga. Det lämnade födelsemärken jag aldrig kunnat skrubba bort. Hur jag uttalar visar ord förblir likt ett barn som just lärt sig prata. Och jag tänker inte skämmas över det någon mera. Hur jag gick från att vara en ful ankunge till att bli en svart vacker svan, eller hur jag gick från att tiga till att bli poet och föredragare och mycket snart lärare är ofattbart. Det är Guds sätt att säga till mig att jag inte bara duger, utan är otrolig. Så ett och annat stavfel gör detsamma.

Boken innehåller avsiktliga stavfel för att jag vill visa den unga skribenten eller läsaren att de inte måste vara som den gråa massan. Att de duger just som de är. Även om bokstäverna faller bort ibland och dyslexin gömmer sig bakom hörnet. Några grammatiska fel finns utspridda i boken men mest av allt finns historier värda att läsas.

Är det skillnad mellan att skriva sånt som ska läsas mot sånt som ska framföras i tal?

Skillnaden mellan att skriva sånt som ska läsas och att skriva sånt som ska framföras i tal är brutalt stor. När jag står på scen är jag en trollkar. Jag drar fram buketter ur mina slevar, en kanin ur min hatt, släpper ut en flock vita duvor från min gom och får publiken att ställa sig upp från sin parkett och explodera i förbryllan.

På scen kan du alltid jobba med ditt scenspråk, betonningar, akustiken, mystiken, scenografin och din kropp. Men en text som ska läsas står ensam. Den är ett verk du inte kan påverka efter att du lämnat in den.

Din text behöver inte hängas upp på en vägg eller tilldelas några poäng eller recensioner för att vara värdig att klassas som historia eller konst.

Men, missförstå mig rätt. En text skriven utav mig är ett fingeravtryck. Vilket betyder att din text skriven av dig är identisk. Den behöver inte hängas upp på en vägg eller tilldelas några poäng eller recensioner för att vara värdig att klassas som historia eller konst. Det räcker med att du signerat den med ditt namn. Själv älskar jag att skriva, det vinner över känslan av att framföra en text. Och så älskar jag att läsa mina egna texter, om man får säga så.

Hur bestämde du dig för att ge ut en diktsamling?

För att vara helt ärlig så var det inte en diktsamling jag jobbade med till början. Jag satt och skrev på en roman som tar plats utanför Sverige och i Sveriges miljonprogram. Efter 149 sidor insåg jag att min bok behöver mer tid. År även. Jag behöver mer år på nacken som författare. Jag behöver studera mina karaktärers bakgrunder, lära mig vissa språk och system, hur Migrationsverket jobbar med sina ärenden, om Europas gränser och hur världssamfundet vänt ryggen mot flera nationer och folkgrupper.

Min framtida roman kommer vara en av Sveriges viktigaste böcker och jag vill att den ska vara briljant, inte halvdan, påskyndad och ihålig. Efter att ha läst De kommer att drunkna i sina mödrars tårar skriven av Johannes Anyuru fick jag en ny ribba. Min broder har skapat en ny måttstock. Hans verk är ett Nobelpris i sig. Det är historien Sverige aldrig vågat prata om i det offentliga rummet, tills nu det vill säga. Och jag vill uppnå något liknande med min roman Insha’allah.

Nu blev det en diktsamling till slut, vilket jag är tacksam över. Eftersom det är vad de flesta behöver och jag själv. Alla behöver ta del utav Sannu.

Varför valde du att självpublicera?

Det var inte mitt första val. Jag blev mer eller mindre led in till denna stig, vilket jag är så tacksam över. Som egenutgivare äger jag mitt verk, min bok, mina dikter och ord. Det är makt. I denna värld är jag bland gruset av samhällshierarkin men som författare och talare har jag intagit flera utav Sveriges högsta podium. Nu med hjälp av en bok jag själv publicerat.

Vi behöver inte längre förlita oss på de traditionella förlagen, idag kan man själv publicera sina egna böcker och bestämma hur de ska säljas och se ut.

Det är 2018 och världen har ändrats.Vi behöver inte längre förlita oss på de traditionella förlagen, idag kan man själv publicera sina egna böcker och bestämma hur de ska säljas och se ut. Via Type & Tell lärde jag mig vad en smutstitel betyder, vad print-on-demand innebär, ifall print-on-demand eller att trycka upp egna upplagor utav min bok är bäst, hur en bok listas på bibliotek, hur man formaterar ett manus till sin bok.

Handling och mentorskap har jag fått från att jag loggade in på Type & Tell i januari detta år. Och nu sitter jag med en bok som går att köpa på bland annat Bokus.

Så mycket av min bok skulle förmodligen censureras och stryks helt och hållet i andra fall. För första gången på länge behövde jag inte byta ut ordet Allah mot Gud i rädsla om att min text inte kommer godkännas. Jag fick vara mig själv.

Jag råder andra att själv publicera sina böcker och framöver allt sina första böcker. Det är som att lära sig cykla men med stödhjul via Type & Tell. Nu är jag redo att ta en tur själv in i branschen med de kunskaper som jag fått.

Vilka råd har du till andra som vill skriva poesi eller ge ut sina egna böcker?

Det är en process. Ibland tar du myrsteg och ibland jätte kliv. I början krälar man och med tiden får man vingar. Flyg ovanför molnen, så långt det bara går och sök efter vart du hör hemma, vad för sorts av texter som du var ämnad att skriva. Jämför dig inte med andra. Bara skriv.

Skriv texter till ingen publik. Något otroligt händer när man gör det.

Mitt tips till någon som vill skriva poesi eller ge ut sina egna böcker är att skriva texter till ingen publik. Något otroligt händer när man gör det. Prestationsångesten, skrivkrampen och förväntningarna man bär på smulas sönder till doft och kvar har du de bästa texterna du någonsin skrivit.

De texter som gömmer sig från dig. Ta de i hälen och dra ut de från skamvrån. Skriv om det du är rädd för. Det du drömmer om. Detta är hur du blir den bästa versionen utav dig själv. Konfrontera det svåra lika bra som du gör det härliga i ditt liv genom skrivandet.


Har du också en bok du vill ge ut?

Läs mer här om hur du också kan självpublicera >

Maja Lind

Maja Lind

Digital marknadsförare på Type & Tell tillika retoriker som älskar deckare, poddar om brott och straff och franska bulldogs.