Eva Ludvigsen

Tema NaNoWriMo: Hur går man vidare med sitt råmanus?

Två tredjedelar av november har snart flugit förbi, och det är kanske nu det börjar kännas lite tungt med NaNoWriMo. Dina karaktärer står och stampar, du får tvinga orden ur fingrarna och den tickande ordräknaren måste ha börjat räkna fel (”vad i… jag måste ju ha skrivit mer än 1000 ord idag!”). Eller så har du världens flyt och allt känns strålande, och då är det ju bara att gratulera och säga heja!

Men när november väl tar slut – hur går man vidare? 50.000 ord är mycket, men det är oftast ett manus som är långt ifrån klart. Eva Ludvigsen är författare och var med i NaNoWriMo 2013, och har sedan dess både hunnit skriva fler böcker samt fått sitt NaNo-manus upplockat av förlag. Vi tog reda på hur hennes resa sett ut!


Hur kommer det sig att du var med i NaNoWriMo? Var hörde du talas om det först?
Jag minns att jag satt som en fågelholk första gången jag någonsin hörde talas om NaNoWriMo. Det var under en skrivarkurs i december 2012 med Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck var kursledare. Ett par deltagare hade då precis medverkat i NaNoWriMo och jag förstod inget av deras hetsskrivande eller ens nöjet med att göra det. De vann ju inget pris eller kontrakt eller så. Det var ju bara en tävling för sig själv.

När jag sedan året efter blev utsedd som Debutantbloggare tillsammans med fem andra debutanter under 2013 träffade jag veteranen Maria Friedner som talade sig varm om NaNoWriMo och dessutom skrev långa inlägg i Debutantbloggen om hur man skulle förbereda sig (mat i frysen, inga sociala aktiviteter, låta tvätthögarna växa och barnen bli mer självständiga) så blev jag lite sugen.

Full av energi satte jag då igång med ett projekt som jag gått och funderat lite på fast inte tagit mig i kragen. Efter 14 dagar var jag i mål med mina 50.000 ord, fast det inte fanns något pris eller kontrakt i potten.

Hur många gånger har du deltagit i NaNo?
Jag var med på fullaste allvar 2013 med manuset Var det inte värre än så här? där jag också hade ett konto på NaNoWriMo och gjorde dagliga uppdateringar hur det gick för mig och mina ord.

I år visste jag att jag inte skulle ha tid att vara med i just november, men hade ett manus som skulle ut ganska så fort då ett förlag frågat efter det så då gjorde jag september till min egna NaNoWriMo-månad. Denna gång gick jag också hela vägen in i mål men det var på vippen. Sista ordet landade på pappret bara ett par timmar före deadline. Dagen efter tog jag bort ett helt kapitel som jag inte ens förstod mig på men då var ju målet redan nått.

Idag har manuset vuxit och krympt i takt med att jag redigerar men det blev ett manus med början, slut och mittemellan.

Ditt första NaNo-manus blev antaget av Idus förlag. Hur gick det till? Hur klar var manuset när november var över, och hur mycket behövde det göras om efter att det blev antaget?
När manuset blev klart i 2013 hade jag 50.000 ord och cirka 4-5 kapitel kvar i historien. Då orkade jag just inget mera eftersom min bok nummer två Här och nu skulle redigeras och korrekturläsas inför släpp maj, 2014. Så jag lät hela historien vila i nästan ett år.

När det sedan var dags att plocka upp det från det djupaste och mörkaste hålet av hårddisken var jag väldigt nyfiken på hur mina karaktärer hade klarat sig i alla dessa månader av karantän. Det visade sig att historien höll riktigt bra och jag kunde skriva dit ett slut och få till ett par kapitel av fluff för att det inte skulle verka så andfått mellan varven.

När det sedan var dags att plocka upp det från det djupaste och mörkaste hålet av hårddisken var jag väldigt nyfiken på hur mina karaktärer hade klarat sig i alla dessa månader av karantän.

Manuset blev antaget rätt omgående av Idus Förlag och eftersom jag är otroligt nöjd med det samarbetet var jag inte sen med att skriva på kontraktet. De gillade att berättelsen utspelar sig i universitetsvärlden eftersom det inte är så omskrivet i litteraturen och kunde på så sätt stå ut lite mot andra böcker i ungvuxen-genren.

Var det inte värre än så här? var första manuset där jag inte först tagit hjälp av lektör för att få ordning på manuset. Däremot hade jag testläsare längs vägen, som jag alltid har, samt förträffliga Ulrika på förlaget i ett senare skede.

Vad har du gjort och skrivit på sedan dess?
Jag har skrivit på del två till Sonfjällsdeckarna. Denna gång blev det en spökhistoria för barn i ålder 9-13 år. Den är beräknad att komma ut i april, 2016. Min debutbok Lova har hittat nytt förlag och kommer att ges ut på nordiska marknaden under sommaren 2016, vilket kommer att bli fantastiskt roligt.

Jag skriver också på en handbok om typ 1 diabetes då jag har en bakgrund som diabetesforskare och upplever verkligen att myterna om diabetes (typ ”har du gett ditt barn för mycket socker eftersom han/hon fick diabetes?”) frodas till ingen som helst nytta. Det vore roligt att förbättra kunskaperna på området.

Sedan har jag alltid olika novellprojekt igång, har ju medverkat i två av Ordberoende förlags novellantologier #Älskanoveller och lärt mig massor på det.

Vilka råd vill du ge till den som nu sitter med en text de inte vet hur de vill gå vidare med?
Att inte sluta tro på sin text förrän i december. Att man kan hoppa hejvilt runt i historien och skriva de kapitel som man brinner för och sedan lämna redigeringen och avslut till ett senare skede, när NaNoWriMo är över.

Det är också helt bakvänt att använda tid under november att rätta stavfel eller redigera. Det är tid för att öppna upp ord-kranen på högsta hastighet och bara hänga med i farten. Kör man fast kan det ju vara en idé att kasta in en karaktär från en film eller bok som man gillar och se vad som händer. Det går ju att ta bort i december.

Foto på Eva Ludvigsen taget av Nadja Hallström

Hanna Säll Everö

Hanna Säll Everö

Project Manager på Type & Tell. På dagarna hjälper hon andra självpublicera sina böcker, på nätterna skriver hon fanfiction och ungdomsböcker under pseudonym på nätet.