Josephine Almanakis

Vägen till drömmen är krokig – lär dig av varje kurva

Sommaren 2013 började jag mitt skrivprojekt och tänkte ”det här ska bli en bok”. Hade jag vetat att det skulle ta fyra år att få hålla min bebis hade jag nog inte fullföljt den tanken. En process av otålig väntan, kämpande, upp- och nedgångar, tvivel och tankar som ”varför fattar de inte att det här är världens bästa bok?”.

En del av min favoritslinga runt sjön Gerdsken i Alingsås.

På vägen har jag fått många aha-upplevelser, varit mer eller mindre mottaglig för att förstå och acceptera. Till exempel när jag fick ta död på min karaktär för att han inte ”förde historien framåt”. Alltså, kom igen! Hur frustrerande är inte det?

Varför skriver jag då? Jo, för att det är förlösande. Det finns inget bättre än när man är inne i ett flow, karaktärerna tar över och det bara händer en massa saker i historien. Eller när man skriver för att man är glad, arg eller ledsen. Att få sätta på pränt allt man bär inom sig, det är en av de saker som gör att jag skriver. Det är inte alltid att det sparas eller blir något, eller skickas, men det är ett sätt att gå vidare. Att bearbeta. Att få ur sig det.

Att skriva är att lämna ut en del av sig själv. Då menar inte jag på ett självbiografiskt sätt, utan att mitt skapande är en del av mig. Att ha mod att låta någon annan läsa är en tröskel jag kom över ganska snabbt. Jag vet att många tycker det är jobbigt, men för att bli bra på att skriva måste du öva, precis som med allt annat i livet. Jag är evigt tacksam till min skrivklubb som under skapandet av mina karaktärer och min berättelse, gav mig värdefull feedback som jag kunde jobba med. De hjälpte mig att växa.

Feedback i skrivprocessen är som lördagsgodis, oftast gott, och ger mig en knuff att fortsätta.

För att bli riktigt bra behöver jag andra som kan det här bättre, som har andra perspektiv och infallsvinklar, som talar om för mig vad jag gör bra och vad jag kan göra betydligt bättre. Det kan vara världens egoboost samtidigt som det kan vara årets depp. Hur det än är, så är det utvecklande. När jag ser att något jag skapat blir bättre, förädlat, då har jag också utvecklats.

I allt jag gör vill jag utvecklas. Då skapas engagemang hos mig, annars blir det aldrig helhjärtat. Har jag gjort något några gånger vill jag lämna det bakom mig och hitta nya utmaningar. Det triggar mig. Visst, det låter klyschigt att säga ”jag drivs av nya utmaningar”, jag menar, vem gör inte det? Men ibland får jag ett ryck och gör något helt annorlunda. Något helt utanför min bekvämlighetszon. För någon månad sedan kände jag ”nej, nu måste det hända något”. Så jag kollade på nätet och helt plötsligt hade jag anmält mig till en stand up-kurs till hösten. Alltså, jag har givetvis självinsikt och vet att jag inte är någon komiker, men jag tänkte att det kunde vara kul, lärorikt och jäkligt läbbigt. Ni fattar ju, stå på scenen och dra planerade skämt som publiken förväntas skratta åt. Ja, det kändes utmanande och väldigt jobbigt att utsätta mig för. Frivilligt. Min ambition med kursen är helt enkelt att ”bli lite roligare på scenen” och att växa.

Efter min första skrivarkurs pratade jag vitt och brett om att jag håller på att skriva min första bok. Det var också ett sätt att sätta press på mig själv, både att genomföra det och att bli bättre för att det skulle vara möjligt. Nu är boken snart här. Jag tror väldigt mycket på att vara öppen. Att prata om vad man vill, och vad man inte vill. Sedan är det upp till var och en att göra allt som står i sin makt för att försöka förverkliga det.

Här signerar jag novellantologin på bokreleasen när jag debuterade med min novell Han svarar alltid med hallå.

För att hitta motivationen längs vägen firar jag delmål och milstolpar. Varje steg framåt är ett steg i rätt riktning. Hemma hos oss är vi rätt bra på att fira små saker i vardagen. Senast häromdagen firade vi att jag skickade in manus till redaktör med grillning och bubbel tillsammans med stjärnfamiljen och vänner. En viktig milstolpe i slutspurten av bokutgivningen.

För det är precis nu jag kämpar som allra mest. Nu när jag är så nära målet. Det är riktigt tungt. Värsta uppförsbacken med allt finlir som tar sådan himla tid plus att det är så mycket (!) att tänka på. På samma gång är det alldeles, alldeles underbart att vara nära målsnöret. Att skymta guldmedaljen borta i horisonten. Nummer ett på listan är att aldrig ge upp.

Följ mig gärna på instagram och facebook. Om några veckor är omslaget klart och då avslöjas titeln.

Gästbloggare JOSEPHINE ALMANAKIS SIRANDER

Ålder: 40 år
Bor: I hus i Stockholm
Familj: Sambo, bonusson och två katter
Gör: Sponsorchef på ingenjörsföretag och författare
I sociala medier: instagram.com/josephineskrivmaskin och facebook.com/josephinealmanakis

 

 

Josephine Almanakis

Josephine Almanakis